patetiska människa
Så var den ett faktum igen. Den där jävla gamla sorgen som fuckar upp hela tillvaron. Jag vill gråta och skrika men ingenting kommer ur mig. Får man ens gråta efter sån här lång tid? Jag vill inte hålla fast längre och jag vet allt som borde göras. Där stannar det dock för mig. Kan någon komma och rädda mig? så jag slipper sitta här och skriva ner dessa ord. Det känns dock bra att skriva på tangenterna, så gjorde jag alltid förr då jag var en svart och cool tjej med välsprayat hår och nitskärp.
Mina nerver kliar och jag hatar att du kommer till Sverige just när jag har semester. Jag hatar också att mina vänner är dina. HATAR HATAR HATAR.
Kommentarer
Trackback
